SKB:s replik i SvD: ”Metoden godkänd av expertmyndigheten”

”När nu slutförvarsfrågan har hanterats i närmare 40 år finns det få som på allvar kan hävda att det här har gått för snabbt. Experter utan egenintresse i sak­frågorna har godkänt metoden”, skriver Johan Dasht i en replik i Svenska Dagbladet den 17 februari.

Det behövs ett regeringsbeslut om det svenska slutförvarsystemet. Inom några år är mellanlagret fullt och då kan inte längre kärnkraftverken bli av med sitt använda bränsle. Det här är fakta, och ett problem som följer av att ett tillståndsbeslut om slutförvaret dragit ut på tiden. När företrädare för Naturskyddsföreningen och

SKB:s vd Johan Dasht. Foto: Mikael Wallerstedt.

Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, skriver att slutförvarsfrågan stressas fram (SvD 14/2) väljer de att bortse från ett mer än 40-årigt forsknings- och utvecklingsarbete, samt en gransknings- och prövningsprocess som tagit tio år att genomföra och som resulterat i att experterna på Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, tydligt har tillstyrkt SKB:s metod. Under tiden har också myndigheterna i vårt grannland Finland hunnit godkänna ett slutförvar där, baserat på just den metod som SKB har utvecklat.

Frågan om utökat tillstånd för mellanlagret ingår som del i SKB:s ansökan om att bygga ett slutförvarssystem, med ett slutförvar i Forsmark och en inkapslingsanläggning i Oskarshamn. Att mellanlagret håller på att bli fullt blev en stor nyhet i förra veckan, efter att Vattenfalls produktionschef gått ut med budskapet i en intervju i Dagens nyheter. I samma artikel intervjuas också chefen för slutförvarsenheten på SSM, Ansi Gerhardsson, som säger att myndigheten landat i att den slutförvarsmetod som SKB föreslår är en säker metod. ”Man kan fortsätta att utreda i oändlighet, men då skulle vi aldrig komma någonstans. Enligt oss är det här tillräckligt utrett för att regeringen ska kunna fatta beslut (DN 11/2).”

Och nu brådskar det. Redan 2023 blir mellanlagret fullt och kan inte ta emot mer bränsle. Det här skulle få omfattande konsekvenser redan våren därpå, när de första reaktorerna inte kan återstartas efter bränslebyte och underhåll. För att hinna säkra mellanlagringskapaciteten efter december 2023 gör reaktorägarna och SKB bedömningen att ett regeringsbeslut behövs senast vid halvårsskiftet i år. Detta eftersom tillståndsprövningen fortsätter i Mark- och miljödomstolen och hos SSM också efter ett regeringsbeslut, med villkorssättning och granskning av kommande säkerhetsredovisningar. En process som beräknas ta cirka två år.

Mellanlager och slutförvar är delar i ett sammanhängande system och det är därför viktigt att de hanteras och beslutas om gemensamt. Det går det inte, som Naturskyddsföreningen och MKG menar, att hantera mellanlagret i ett så kallat snabbspår. Att regeringen ska besluta om ärendena gemensamt är också en linje som den tidigare miljöministern Isabella Lövin uttryckt vid ett flertal tillfällen, senast i riksdagen den 29 januari. Vi skulle bli förvånade om den nya miljöministern har en annan uppfattning. Dessutom kommer inte Oskarshamns kommun att acceptera att ärendena delas på, det var ett villkor för deras vetobeslut. För värdkommunen har det alltid varit viktigt att mellanlagret inte blir betraktat som en permanent lösning. Att, som Naturskyddsföreningen och MKG förespråkar, förvara mer använt bränsle i de små bassängerna som finns vid kärnkraftverken är ofördelaktigt ur säkerhetsynpunkt och dessutom är utrymmet där mycket begränsat.

SKB:s slutförvarsmetod går ut på att det använda kärnbränslet innesluts i kopparkapslar som sedan deponeras cirka 500 meter ner i urberget, omgivna av skyddande bentonitlera. Frågan om kopparkapslarnas hållfasthet och korrosionsegenskaper har undersökts i flera omfattande försök och studier, och granskats av etablerade externa experter. SKB har kompletterat underlaget när så har efterfrågats, underlag som SSM också godkänt och ansett stärker SKB:s slutförvarsansökan. När det gäller det aktuella buffertförsök (LOT) som skribenterna hänvisar till har våra rapporter genomgått sedvanliga granskningar och kvalitetsrutiner och sedan publicerats öppet. För närvarande genomför också SSM en särskild kvalitetsgranskning som ska redovisas vid månadsskiftet.

När nu slutförvarsfrågan har hanterats i närmare 40 år finns det få som på allvar kan hävda att det här har gått för snabbt. Experter utan egenintresse i sakfrågorna har granskat, prövat och godkänt metoden. I Finland är man redan i gång och bygger. Nu kan också vi i Sverige visa omvärlden att det går att ta ansvar för det radioaktiva avfall som producerats, att en ansvarsfull och säker lösning för framtiden är genomförbar. Det är dags för beslut.

Johan Dasht, vd, Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB