Framtidsarkeologen lär oss prata med eftervärlden

Hur ska människor i en mycket avlägsen framtid få kunskap om slutförvaret? Hur ska informationen bevaras och överföras över tid? Det här är frågor som har diskuterats länge, som en del av arbetet med att långsiktigt hantera och förvara kärnavfallet. Arkeologen Cornelius Holtorf, är en av de vetenskapsmän SKB har engagerat för att arbeta med frågorna kring informationsöverföring till kommande generationer.

Cornelius Holtorf, professor i arkeologi. Foto: Linnéuniversitetet.

– Vi vet ju inte vilka varelser vi ska kommunicera med. Vi kanske tar det för givet att det är människor, men det är inte säkert. Det gör det så intressant. Se slutförvaret som ett mycket speciellt kulturarv – något vi lämnar till framtiden, säger Cornelius Holtorf, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet.

Han kallas ibland för framtidsarkeolog eftersom han forskar kring såväl dåtid, nutid som framtid. SKB har i flera år engagerat honom i arbete på området, vilket jämförelsevis bara är några millisekunder, jämfört med att han sysslar med tidsperspektiv 100 000 år bakåt i tiden – och inte minst framåt!

Stentavlor framtidens informationsteknologi

SKB är också med i internationella forskarsammanhang på området. Arbete pågår inom NEA, kärnenergiavdelningen inom organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD. Också fler svenska lärosäten är involverade, som Linköpings universitet, där forskning pågår om vilken information som bör ingå i en kort beskrivning av slutförvaren, i en så kallad ”Key Information File”.

Det finns en samsyn inom forskningen om att det inte går att förlita sig på att något av dagens talade och skrivna språk kommer att vara tolkningsbara i en avlägsen framtid.

– Nej man behöver förmodligen kommunicera samma innehåll i flera former, kanske på stentavlor, menar Cornelius Holtorf, som listar tre viktiga faktorer i kommunikationen med framtiden:

1) Välj ett material som håller.

2) Använd flera språk, varav någon förhoppningsvis kan förstå ett.

3) Använd alla upptänkliga former av sätt att överföra budskap.

Ett annat av de studerade svaren på utmaningen, är just informationsöverföring från generation till generation, att budskapen överförs kontinuerligt så att slutförvaret finns i ett slags ständigt medvetande.

Är det döden eller en pirat?

Internationella atomenergiorganet, IAEA, tog redan 2007 fram en varningsskylt för den här typen av fara. Men bilder kan ju alltid tolkas annorlunda.

– Dödskallar står ju traditionellt för döden, men barn i dag ser pirater. Och den springande figuren kan lika gärna uppfattas som en glad dansande människa, säger Cornelius Holtorf.

Symbolen för strålning kom redan 1947, men bara för några år sedan, i en världsomfattande undersökning, var det inte mer än sex procent av de tillfrågade i exempelvis Brasilien som visste vad den betydde.

– Budskapen kommer att tolkas om åtskilliga gånger på den här långa generationsresan. Det gäller att jobba med förändringar, inte mot, när det gäller kommunikation för såna här långa tidsperioder, säger Cornelius Holtorf.

Ta hjälp av konsten

Det har också diskuterats om kultur och konst kan vara verktyg i informationsöverföringen. Här dyker den norske målaren Edvard Munch upp. En del experter menar nämligen att hans uttrycksfulla målning ”Skriet” från 1893 skulle kunna tolkas som sammanfattning för fara och otäckheter.

– Bra, fast det är ju svårt samtidigt. Står det en skylt med ”Fara! Gräv inte här”, skulle jag förstås som arkeolog bli nyfiken och vilja undersöka varför de skrev detta.

För de flesta som engagerat sig på området står det klart att det inte finns ett svar, utan flera på frågan om hur information bäst ska överföras till en avlägsen framtid.

Och viktigast av allt verkar det vara att fortsätta jobba och fortsätta kommunicera, för då levandegörs samtidigt frågan och stannar kvar i det kollektiva minnet. SKB är aktivt i det långsiktiga och spännande arbetet.